Ojojoj, det är liksom länge sen igen. Är nog i nån "bloggsvacka" nu (läs: har ett riktigt liv). Men nu är jag är igen. Vi har bott i pojo en vecka medan D svävat omkring litet här och där utanför landets gränser. M har fått pulka av mommon, och det var en hit med stort H. Hon är ett enda litet hangökex när hon sitter i den, och det ska gå fort och helst ska hon karva i snön tillika! Vi har också återvänt till simhallen, och det var typ lika kallt som att åka pulka. M var helt blå om händerna och skakade tänder efter typ en kvart i poolen. Hurja hur stor skillnad några grader gör! På babysimmet var ju terapibaljan uppvärmd och på M såg man tydligt skillnaden.

Jag har haft flunssa, men bara flunssa-light.

M har ändrat massor igen tycker jag. Hon kan vinka, peka, säga "dä" om allt så man måste berätta vad "dä" är eller vad "dä" heter. Och om man frågar hur det låter när man säger puss, så smackar hon ljudligt. Hon tar i så att hakan blir riktigt skruttig och liten för att få till ett ordentligt smack!

Och så har hon börjat sova bara en gång per dag. Väldigt skönt på många vis, det blir ju en lång paus där på dagen och när hon ska sova på kvällen behöver man inte göra mer än plutta i tutten och gå uppför trappan så slocknar hon. Men jag tror att det är en sömn per dag som utlöst en nattlig liten föreställning. Hon vill helt enkelt vara uppe och leka. Mitt i natten. Det brukar vara mellan halv två och halv tre ungefär. Jag vill ju inte leka då. Jag vill ju, chokerande nog, sova. Så nu har vi löst det hela på följande vis: Jag lyfter över henne i vår säng, snurrar in ett finger i byxbenet på hennes pyjamas och fortsätter sova. M pratar, klappar i händerna, för olika mystiska bebisljud, klättrar, står och gungar, kastar på tutten osv osv. Efter en timme är hon ganska utmattad, och somnar i en hög där någonstans bland dynorna. Jag vaknar då av att det blir tyst och lugnt, och lyfter tillbaka henne i sin säng. Överallt står det att detta är en "fas". Om det inte är det kan det hända att M småningom får flytta till sitt eget rum. Och leka bäst hon vill. Vilket hon ju INTE vill, leka ensam. Så då får jag kanske bunkra upp med litet öronproppar.

Hon kan i princip dricka själv från pipflaska med handtag, men jag orkar inte riktigt med det, så tyvärr får hon göra det på heltid sen när det går fort och hon inte skvilppar hälften på mig, golvet och hundarna. Och litet samma grej är det faktiskt med maten, hon får den nog i sig men jag blir så matt på kuppen.

Hon fortsätter vara smal, hon är inte lika lång (i proportion) längre, men fortfarande så smal så jag får sy in pyjamasarna, för annars vaknar hon skitförbannad av att benen är uppe där magen ska va och hon inte kan röra sig. Det roligaste är fortfarande matbutiken och läsa bok. En och sama bok ska det vara, om och om och om och om igen. Sådant. Blev ju en himla spännande uppdatering det här. Kanske jag kan klämma till med nåt intressantare nästa gång!

Voi jisses ändå. Klockan 9.30 imorse vakna jag med dunderflunssa och feber.Klockan 10.45 la vi ut M och sova, och där sov hon till 13.15Klockan 14.00 vinkade vi iväg mannen. Suck.Klockan 15.15 var hjälpköket, med det nya skåpet, klart! Jeeeei!Klockan 16.15 tänkte jag att M skulle ta sin andra vila, men hon bara "nä, skit i det!"Klockan 20.00 slockna hon därför snabbare än ett ikealjus.Klockan 20.25 var hela vårt hus fyllt av tjock svart rök tack vare nåt jäkla miffotryck när jag skulle elda i takkan. Klockan 20.26 gick brandvarnaren igång.Klockan 20.27 låg den demolerad under trappan, och M sov fortfarande. SÅ trött var hon.Klockan 21.34 stängde jag det sista fönstret och nu är här KALLT!Men åtminstone har jag nästan glömt min flunssa!

Idag fick jag min sista mammapeng. Nu var det slut på det enkla livet, nu blir det hårda tider. Nå nää, nog ska vi väl klara oss. Men TANKEN på att allt jag bidrar med i månaden är typ 260 € och tjänst som daytime nanny är litet grym. Och det faktum att utan D skulle jag och M få tugga på naglarna och hoppas det ligger nån vitamin gömd där nånstans bland nagelbanden, ganska scary. Inte för att jag planerar att bli utan D, absolut inte, men är van att förtjäna det jag gör av med!

Det sitter allt för många i stadshuset i Karis och funderar på hur många pennor varje kontor ska ha, håller möten om vem som ska printa 20 flyers till bibbans anslagstavla, håller föreläsningar om vart man ska lägga kaffekopparna när dom diskats och har huvudvärk för att dom inte kan räkna ut hur många personer det behövs för att flytta ett skrivbord från ett rum till ett annat.

Det finns också hemskt mycket i fängelser som jag inte tycker hör hemma där. Det är ett sluttjatat ämne, men det ÄR bara inte en mänsklig rättighet (i min värld) att få se på tv om man mördat någon!

Det finns jättemånga som väljer att kasta allt ansvar i diket och börja knarka (för att man haft en dålig barndom, eller för att man inte har ett kiva jobb, eller för att *valfri ursäkt för att inte ta tag i sitt liv*), och sen rider på kela i tre år eller trettio.

Det finns massor med prylar, personer, ätbart och mötesrubriker i vårt kära riksdagshus som jag tror inte är nödvändiga för att göra de beslut som ska göras där.

Det finns massor med människor (och tyvärr mest unga) som väljer att vara arbetslösa för man hinner se mera på (den kela-betalda) tv:n då.

Så om jag inte skulle vara så jäkla korkad, skulle jag ha sett till att vi flyttat till en hyreslägenhet före M kom, båda fixa oss sparken och helst vara litet småkriminella också. Det där med droger skulle nog ingen av oss fixa, men jag skulle kanske kunna vara periodare på rödvin eller nåt. Vi skulle sedan spendera dagarna med att fylla i blanketter till kela om allt vi BEHÖVER, som tv, nya kännykkän, kläder, möbler, gardiner, micro, taxipengar, frissatider och tandkontroller tre gånger i året. Vi skulle ju inte vara rika, men inte fan är man ju det nu heller. Däremot skulle D alltid vara hemma, elräkningarna skulle gå direkt till staten och det skulle alltid finnas någon som ger litet mera fyrk om man fyller i en blankett. Då skulle jag INTE stå och tömma tvättmaskinen för hand var tredje gång jag tvättar, utan kela skulle köpa mig en ny.

Tja, är väl kanske litet bitter. Beror väl kanske på att jag oroar mig litet för livet som fattig. Är väl kanske något av ett i-landsproblem. Definitionen av fattig åtminstone. Men tänk i en minut på HUR mycket pengar vi vettiga normala arbetande ansvarskännande människor med moral och ryggrad skulle ha om vi inte skulle behöva föda på alla som inte tänker lika. Eller tänker alls.

Mindre skatter, mera vårdpeng. Ojoj vad det skulle vara nanna!

Saker jag skulle vilja göra:

Städa huset.

Tvätta fönster.

Slipa klädskåp.

Tvätta och stryka bebiskläder till nästa loppis.

Ta ett fotbad.

Baka bulle.

Rensa köksskåp.

Virka på min matta.

Sy nya gardiner.

Göra nya tavlor.

Saker jag gör:

Ligger på soffan.

Petar mig sporadiskt i napan.

Väntar på att nån ska göra allt det andra för mig.

Surar litet för jag inser att ingen kommer att göra det.

Kommer till slutsatsen att jag fortfarande har krabbis från lördan.

Men jäklar vad kul jag hade!! Om det inte skulle vara för det där med krabbis, skulle jag göra det MYCKET oftare! Vi var alltså först på 30+30 kalas och for därifrån ut på KROG! JAG! (är x antal år sen senast!) och det var så sköj så sköj!

Men det är liksom inga drag i tösen idag. Alls.

Måste sluta blogga nu, hitta mera ludd i napan.

... jag är ju riktigt jättedålig på att blogga just nu. Och jag har ju ingen bra ursäkt heller. Jag har helt enkelt sysslat med annat. 2 veckors paus blev det, men nu är jag back.

Vi har ju sysslat med så mycket så jag vet inte var jag ska börja.

M:s faster kom på besök, och M bara flina och sjåpa sig, och faster bara "iiiiii", och "ååååå" och "fastersgullepluttenutte" osv osv. M tog sitt 2 cm långa lillfinger och snurra faster runt det, milt sagt! :) Och faster hämta en stor kasse med sååå fina kläder!

Sedan har jag varit på massagesom mer eller mindre slutade i milt pajjas, för annars tjöt jag. Orsak? Se nedan:

Skåpet from hell. Det är sååå jobbigt att slipa så jag gråter litet emellanåt. Och Därför var min rygg två stora stenknutar. Inte av gråtandet, av slipandet.

Och jo, bliden är på sned. Vet ni vad man kan göra då?

Såhär. M tycker det är så jätteroligt att lägga huvudet på sned. Hon kastar sig på sida och sen fnissar hon högt för sig själv. Det ser kul ut, så jag fnissar också. Förrutom när jag försöker skopa in mat tillika. Då blänger jag. Hennes lösning? Hon gör det pånytt, ifall jag inte märkte första gången hur roligt det är att hon lägger huvudet på sned.

Sen fick Å nåt konstigt för sig. Han fick en allergisk reaktion men ingen vet för vad. Alternativen är vatten, snö, luft, V eller M:s naksun. För det enda han fått den dagen är torkad komage, och det har han ätit pånytt efter det utan att bli svullo.

(Nu får ni göra sådär som M igen.)

Nå, jag höste kyypakkaus i honom och ett dygn senare var han som ny!

Vi har också varit ut och gå med pojkarna (då när dom inte svängt i dörren för att det var så kallt) och jag drog ikull. Big time. Så för tillfället går jag som en gammal mommo, och har en konstig grop i ryggen ovanför svansskotan. Jag svor ungefär 15 svordomar när jag låg där på vägen, innan jag hamna krypa in till vägkanten för att inte bli under en grävmaskin som kom körande. I grävmaskinen satt grannen och skratta åt mig så hela gubben guppade. Det är så skönt med empatiska grannar.

Älskar M:s stil på pottan, med ena armbågen på knäet. Som en gammal gubbe på toan. Bara hesarin som fattas!

Och jo, måste göra nåt åt dom liggande bilderna. Men inte nu. Och det kommer mer.

M fortsätter krypa, det går betydligt enklare nu utan paketerad hand. Hon har sandaler på litet varje dag för att hon ska börja använda hälarna mer, och det börjar ge resultat. Hon började ju stiga upp ungefär tillika som hon började krypa, och nu är det det enda hon vill göra - stå. Vid soffbord, stolar, soffan, mha Å, vid hyllor, mina ben, you name it. Och i förrgår klättrade hon upp i soffan. Jo, jag skojar inte! Vi hade sittdynorna borta (ny soffa som vi höll på att tvätta upp) och M ville med allt våld upp till skålen med fairyvatten. Så när ingen lyfte upp henne, klättrade hon upp själv. Jag och D satt bara och gapade. Galna unge. Sen konstaterade hon att detta ju var en hiskeligt rolig ny konst, så sen stod hon i 10 minuter och försökte göra samma sak med soffbordet. Det gick ju dock inte så bra, och peppar peppar har hon inte testat pånytt efter det. Förhoppningsvis har hon glömt sin nya konst. Men sjukt såg det ut!

Det här är hennes nya sovställning. Fast nu, som helt galet snuvig, går det inte. Så nu ligger hon på rygg och gnäller i sömnen för att hon inte kan sova som hon vill. Eller för att hon just och jämnt får luft. Kanske mera det, faktiskt.

Tyvärr ska man ju låta barn känna på sin mat och pröva äta själv. I ovanstående scenario ligger tre skedar på golvet brevid haklapp nr 1, och ca 70 % av all gröt har hon bakom vänstra örat. Kiva det här med att lära barn äta själv.

Matbutiken är huippuplats, tror hon skulle kunna bo där.

Hela foten i golvet, duktig korv!

Familjen Supersnygg kl 8.10 en söndagsmorgon. M som mest hamnar ut för morgonfotografering vet bäst hur man blockar blixten.

Får jag förlåt för min bloggpaus nu?