Oj vad jag väntar på vår resa! Det ska bli så SKÖÖÖÖNT!! Förra sommaren rusade förbi för oss, konstant stress, än hit och än dit. Min första minnesbild när jag tänker på sommaren är vägen till bromarv. Den kördes otaliga gånger, men eftersom vi helatiden jobbade fick man aldrig vara på stugan så länge att man faktiskt skulle känna sig ledig. Och det känns som att jag missade M totalt förra sommaren, eftersom hon hängde med mommo och moffa på stugan och jag och D bara jobbade. Så den här semesterveckan känns som en lottovinst!

Och nästa sommar ska vi försöka ha litet mera ledigt. Vi ska försöka krysta fram två sommarjobbare (gud vet hur det ska gå till) så att vi kan ta det litet lugnare. Och så har vi ju bara två personer på semester denna sommar, mot fyra ifjol, så det ska väl hjälpa till litet det också.

På hemmafronten är sommarprojekten främst garage och ved. Tydligen måste vårt garage nu isoleras och lagas varmt. Suck. Jag känner ju att gården skulle kunna få sig ett lyft? Och hundstaketet kunde lagas klart? Och så vill jag ju bygga ett litet utedass? Och jordkällare? Och jordgubbslandet, potatislandet och allt sly som borde röjas bort? Fast jo, kanske ett varmt garage är viktigare. Men utedass är ju så mycket roligare!!

Min symaskin och jag dejtas igen. Vi hade ca 1 års paus från varann, och när vi tog upp kontakten igen insåg jag genast hur mycket jag saknat den kärringen! Hon är envis, högljudd och en himla humörs-typ, men när det funkar så har vi så himla kul tillsammans.

Nu borde jag komma på ett sätt att inte stöta mina händer och hitta en salva som gör dem mjuka och lena. Salvor jag provat: alla som finns. Hemmatrix jag provat: alla som inte innebär salt eller citron. Antal sår på mina händer just nu: 7 på vänster, 4 på höger. Och små jäkla rispor och skrubbsår räknas inte, här pratar vi kratrar som sträcker sig in till benet och kan gömma små husdjur och tomtar. Min fumlighet går liksom i vågor; i ett skede var mina ben så förstörda att dom hade kunnat vara med i värsta skräckfilmen. Sen var det ryggen och sidan i ett skede, såg ut som en uppdängd hemmafru från Kentucky. Men nu är det alltså händerna. Och i övrigt skulle ju inte detta vara ett problem, men dom ska ju bli pimpade! Vår Cupsolo kaffekokare (som vi helt enligt min förutspåelse slutade använda efter 2 månader) böts mot ett frissabesök och en uppsättning naglar. Och faktum är att sätter man akrylnaglar på dom här händerna blir det nog som att hänga en guccidress på ett fyllo. Oj voi.

Det är ju det här med dom stora ilandsproblemen igen. :)

Och os-hockeyn har kommit igång! Jei!

Den tråkiga, stillsamma gråa vintern börjar nå sitt slut och allt börjar komma igång igen. Jag har fått dom där tråkiga månaderna jag drömde om i december och nu tar jag gärna emot mera umgänge, mera Matti, mera familj och hemmaprojekt och mera kunder som ger mera klirr i kassan! Tack!

Det är ju nu så, att jag är väldigt obloggad. Har varit lääänge utan detta utlopp, och allt i mitt huvud ska ju ut, det kommer så fort jag öppnar käften eller loggar in här. För jag tycker ju att mina juttun är så himla bra. Så tyvärr är det långa, antagligen trista och totalt osammanhängande inlägg nu tills allt är ur systemet. Så här är dagens:
Jag är en väldigt positiv människa, har alltid varit. Och menar nu inte att jag alltid är jättekiva och huippu att umgås med, men jag ser alltid positivt på allting först. Sen kan jag få en negativ uppfattning om nåt, men jag utgår alltid ifrån att det är bra; att nya människor jag träffar är kiva, att nya system, regler och ideer är bra och att det mesta går att lösa/fixa.
Och vet ni vad som sen händer om jag tvingas umgås med en perus-negativ person? Jag blir helt ställd, tom i huvudet och handlingsförlamad. Jag bara snurrar på fram och tillbaka och vet inte hur jag ska svänga mig.
HUR orkar dessa människor finnas? Det måste ju vara så att neggon tycker om att vara miserabla, vilket betyder att dom egentligen inte ÄR miserabla? Dom trivs ju med det? Och HUR kan man göra det? Och varför? Får man inte ont i ansiktet av att aldrig le? Blir det inte sjukt i ryggen att alltid hänga med axlarna? Och är det inte trist att sprida galla på sin omgivning tills alla hänger med axlarna? Eller anser dom att dom sprider välbefinnande, eftersom dom själva trivs i I-hate-life-hålan?
Undrar om dom ångrar alla gånger dom skrattat sen när dom ligger på sin dödsbädd?

Sen M kom har jag slutat ta så allvarligt på saker och ting. Jag är fortfarande en stresspelle som snabbt hetsar upp mig, men mestadels på ett positivt sätt numera.

Förr kunde jag t.ex bli riktigt arg när jag diskuterade med nån som hade en helt galen åsikt om någonting, medan jag nuförtiden bara fnissar litet för mig själv. Jag kunde nästan börja gråta om jag inte hann städa/reda upp eller vad jag nu hade i mitt huvud att skulle vara gjort hemma före en viss tid, men nuförtiden kan jag ganska bra strunta i det. Jag hade jättehårda krav på människor i min omgivning; imperfekt tolererade jag väldigt dåligt. Hade inget överseende för (i mina ögon) korkade människor och kunde lätt ignorera orsakerna till människors svaghet, var dom (enligt mig) korkade skärmade jag bort dem helt, orkade inte ha med dem att göra alls. Nuförtiden ser jag för det mesta människan bakom situationen (på gott och ont) och har blivit nästan litet överblödig emellan. En egenskap som irriterar mig, men jag får inte bort den heller. Före M kunde man räkna på en hand de barn jag tyckte var "kiva" eller någorlunda söta. Nu älskar jag de flesta individer under 10 år på detta klot. Tidigare kunde jag inte hålla käft om jag blev arg eller irriterad på något, det bubblade ut direkt utan filter och totalt oigenomtänkt, men idag kan jag bara låta (endel) saker vara och t.om glömma bort dem.

Jag har helt enkelt konstaterat att det inte är någon vits att hetsa upp sig så fasligt. Visst blir jag ju väldans effektiv när jag är litet småstressad, men för det första tycker inte min kropp om det alls mera, och dessutom fungerar det bara på jobbet isåfall, hemma med M har jag märkt att när jag är effektiv och småstressad sparkar hon helt bakut - märker att mamma är frånvarande och det tolererar hon inte alls. Hon accepterar inga "mmhmm"-svar eller att jag inte ser henne i ögonen när vi pratar. Så varje gång jag försöker göra tusen saker på en gång hemma och klämma in för mycket på en för liten tid slutar det med att M skriker, jag skriker och inget blir gjort. Så jag har alltså slutat med det. Och ärligt: skönt är det ju!

Mer och mer märker jag att jag lägger alla små situationer i större sammanhang, typ är detta något som har någon betydelse den dag jag dör? Det allra allra mesta av stress-grejer är ju inte det. Verkligen inte. 

Så jag har taggat ner. Eller blivit gammal. Kanske litet bådadera. Bra för hjärtat och hjärnan, hur som helst.

Baksidan på det är ju att många riktigt tragiska och jobbiga grejer (med samhället t.ex) därmed hanteras med likgiltighet. Visst kan jag välja att följa magkänslan och hetsa upp mig och stå och skrika på barrikaderna en stund, men det hjälper ju inte. Så istället undviker jag nyheter helt och hållet, har förbjudit D att berätta om allt sorgligt som hänt barn eller djur och går bort om någon annan börjar berätta om sånt. För jag känner att min energi går till att påverka mitt liv och min familj och mitt hem. Och jag försöker undvika allt tråkigt som gör mig ledsen. Litet som en struts, minus den breda rumpan kanske. Och livet är definitivt trevligare så!

Koncentrera sig på det roliga, inte det tråkiga! Positivt tänkande är en fantastisk medicin mot det allra allra mesta!

Och nu låter jag som en självhjälpshandbok från en hylla i ärrän; Endast 14,95 och ändrar ditt liv för evigt!

Hahaha!

Trevlig söndag på er!

Hejsan år 2014!
Hittills har du varit riktigt angenäm att ha att göra med, tack för det!
Vi har det bra. Förutom den jäkla intervju-, söknings- och anställningsrumban är allt bara toppen på Macken.
Men LORD ge mig en vettig sommarjobbare!!! Jag tycker det här med anställning av folk kunde fungera som "matkassen" i sverige; du ringer/mailar in din beställning och dom skickar dig det du beställt. Enkelt!
Yes? No?
NO! Med risk att låta som en 76-åring: alltså dagens ungdomar har INGEN arbetsmoral, inga vett och etikett och inga hum om hur världen fungerar!!! Allt handlar om MIG, hur JAG mår, vad JAG vill och så ska ju allt vara roligt. Och enkelt. Annars bara skiter man i det. För det går ju bra, kela betalar sen istället. Nåmen dåså! Gnnghhhfffff!
Nåja, vad kan man göra till det. Inte så farligt mycket. Kanske försöka lära eget barn att inget är gratis, det lönar sig aldrig att välja den enklaste vägen och att verklig glädje är att njuta av något man faktiskt gjort sig förtjänt av! Inte undra på att unga mår så jäkla dåligt idag: dom har ju för h*lvete TRÅKIGT! Ingen förväntar sig nåt av dem, inget är beroende av att dom skulle lyfta ett finger för nåt och alla gropar det kan finnas på en väg slätas hastigt ut av föräldrar, skolor och samhälle. Så att nu inte mammas gulleduttepluttefnutt ska behöva anstränga sig! Nå vad gör plutte-fucking-fnutten då? Jo mobbar, vandaliserar, slåss, knarkar eller sparkar ihjäl djur. För unga BEHÖVER motgångar att rulla sig i, förfasa sig över och hetsa upp sig över. På min tid var det att jag inte hade råd med lewisarna jag så ville ha, att jag inte kunde gå på den häftiga festen för att jag måste jobba, att bussen var försenad när jag hade en träff (eller monkeyn fick punka, IGEN) eller att någon hade sagt "cp-kärring" åt kemiläraren. Ja, man kan ju lugnt konstatera att de senaste 15 åren medfört små förändringar här och där.
Oj voj, vaddå tappa tråden? Ett kort inlägg och hur vi har det var det ju?
Ja, alltså:
M är ju bara så jäkla go! Hon pratar på, konstant. Ingen fråga om vem som är far till detta barn. Hon är självsäker, stark och målmedveten, och ingen dum liten dam. Just nu arbetar jag på att säga nej och lära henne att hon inte alltid är mittpunkten i allt, för hennes ego är också väldans starkt. Och det går ganska bra; häromkvällen när hon tjatade om att jag skulle leka med henne och jag sa nej försökte hon först med att " jaaa-jaaa, du måst göra annat och jag får leka själv. Men sidu mamma jag vill ju leka med dig för att jag ÄLSKAR dej! Och vet du pappa leker ALLTID med mig när jag vill." Mmmmhmmmm? Nå, jag sade nej och bad henne sluta tjafsa och leka själv. Då satte hon ner sig, härmade mig med gnällig röst och sucka sen "okej då. Men kanske du kan leka med mig sen när jag fyller tre år, i december?"
Nåjåå, det kan jag väl kanske. :) Men för två veckor sen skulle vi har varit vid itkupotkun redan i detta skede, så vi har nog gjort framsteg!

Å och V börjar vara vana med macken-rutinerna. Och tack vare Polle, Ds nya mönkijä, har dom nu dom roligaste "promenaderna" EVER med husse; full fart genom åker och skog, alla tre män lika exalterade!
Ochom en månad är det semester! En vecka på långtbortaåland (lanzarote) ska bli jätteskönt! M är redan taggad!

Och hemmet börjar nå feng shui småningom. Så gott det nu går med alla sabotörer jag bor med! Hästens år är ganska enkelt inredningsmässigt och lovar ju en hel del gott om det vill sig väl!
Jo och så bör nämnas att jag har använt min symaskin och träffat några vänner, bådadera inom januari! Så kanske det här med egentid från macken tar sig det med!

Nu är det just precis juldax! Julen pågår ju mer eller mindre hela december i vårt hus, och jag älskar det!
Och macken har vi haft ett år, och Å:s bli-förståndig-och-bete-sig-bland-folk-projekt har inte framskridit särdeles, precis som jag anade.
Och den här bloggen är ganska uttorkad. Men det beror på att det mesta jag vill blogga om är:
A) min personal, vilket ju inte går för sig.
B) vacciner, hen och skattepolitiken, vilket blir för långa och för tråkiga inlägg.
C) mina tankar om diverse finlandssvenska halvkändisar, men det vågar jag inte.
Så, sorry! Ska försöka få till det.
Nedan en bild på årets julkalender, julen är grann hos oss iår!

Hmm, ja. Främst kommer tre tankar när jag tänker på det senaste året:

Vi har jobbat, mycket och ännu mera.

Vi har skaffat sådant vi länge gått och talat om att borde skaffas, och lagat klart sådant som varit på hälft i 70 år.

Och viktigast av allt: Vi har umgåtts mycket, som familj. Och det är det som gör företagandet helt oersättligt. Tiden man har och kan bestämma över själv.

Förutom det har vi kryssat till sverige, besökt kolmården och faster med familj, hängt i stugan i bromarv, fiskat, ätit och sovit, påbörjat projekt-Åke och jag har lärt mig epilera mina ben. Veri gudd sjitt, den där epilatorn!

Det har överlag varit väldigt mycket nytt och många förnyelser och massa nya grejer överallt helatiden. Hela 2013 har handlat om nyheter för oss.

Och jag ser fram emot ett tristare 2014. För visst är det kul med förändring och jag om någon älskar väl när det händer nåt och jag får förnya/förbättra nåt, men enough is enough. Nu vill jag bara göra sånt jag gjort tusen gånger förut och helst inte bli överraskad på åtminstone 5 månader. Alls.

Macken får gärna gå lika bra som den gått i år, men dammet får nog lägga sig litet nu emellan.

Mitt sociala liv är närmast obefintligt och jag får antagligen pris som tråkigaste kaverin of the year i år, men tyvärr har ekvationen varit litet omöjlig där. I regel börjar min arbetsdag 04.40 med väckningen och slutar 14.00 15.00 ska M sökas från dagis, 16.00 ska maten lagas, 17.00 ska den ätas, 18.00 ska hundarna promeneras och 19.00 ska M dippas i badet. Där emellan försöker jag klämma in matbutik, bankärenden, byke, disk, gården, veden, städning och pappersarbete. Så det finns inte så hemskt mycket luckor i dom där arbetsdagarna. Men min plan är att bli en bättre kaveri nu när jobbet lugnat sig litet till hösten. Jag ska ge det ett seriöst försök, för jag saknar mina kaverin!

Ja, nu har vi ju snart haft macken i ett års tid. Helt crazy! Det här året har ju bara rusat iväg. Men jo, allt är bra på macken. Vi har utvecklat och uppgraderat stället en hel del, men de flesta ändringarna är sådant som inte kunderna ser. Jag skulle ju så gärna remppa hela kåken, men det är ju ingen ide eftersom vi är där på hyra. Men det har enbart gått uppåt hittills så något gör vi ju rätt.
Mest krävande på mental nivå är personalen, jag är för snäll för att det ska vara enkelt med anställda. Mest agressioner skapar staten. Av alla pengar går 35% till egna skatter, 20% till övriga skatter, 18 % till lagstadgad pensionsförsäkring och ca 10 % till lagstadgade försäkringar. Det blir jättemycket kvar, alltså. Och så förundras det över hur det förekommer så mycket GRÅ ekonomi i detta land? Och varför kommer det inte mera små företag? För att alla beslutsfattare i detta land har PISS I HUVUDET och är för fega för att behandla/besluta om/ta itu med de riktiga frågorna och dom verkligt betydelsefulla frågorna. Istället arbetar dom med frågor som t.ex ett förslag till lag om vikariehjälp för renskötare. Ja, jag inser ju att det säkert är viktigt för renskötare att få hjälp i form av vikarier ibland, men det är ju frågan om 56 st områden och 200000 renar. Har svårt att tro att varje ren behöver en egen skötare? Och måste faktiskt riksdagen fundera på det?? Men, vad vet jag. Ilsk blir jag hur som helst. En egen arbetsgrupp som ska fundera på om finska isbrytare hämtar för mycket pengar till landet genom att hyras ut sommartid lär det också finnas. För MYCKET pengar? Ah ja, som sagt förstår jag mig väl bara inte på.
Anyways, det roligaste? Att jag får göra hur jag vill och när jag vill! Vi kan pussla våra tider så att M är på dagis precis så mycket/ litet som hon/vi vill och vi behöver aldrig utnyttja vår varahoitopaikka. Om vi vill göra nåt kul en onsdag, fixar vi till arbetsturerna och gör det. Våra matkostnader är nuförtiden ca 100 ? i månaden och framför allt spenderar vi massor mera tid tillsammans hela familjen. Det är vårt gemensamma projekt och vi arbetar tillsammans med samma mål.
Livet med mack är ett trevligt liv, kort sagt!

Ojojoj, M just nu? Det är en sån himla fart på i huvudet på den tösen just nu! Och så har vi trots på gång, i full blom. Hon har ju nytt rum eftersom jag böt rum åt oss. Vårt sovrum innehar en säng, nattduksbord och några lampor, och i Ms rum finns en säng, nattduksbord, några lampor, ett dockhus, ett lekskåp, 32 kramdjur, ett leksakskök, 78 plastdjur, osv osv. Så nu har hon det stora sovrummet, och hon trivs! På morgonen kommer hon tassande till vår säng nångång efter 6 och sover nån timme där. Sen stiger hon upp och far till sitt rum och leka tills vi vaknar.
Mat är ytterst ointressant, men hon är jätteviktig med sina vitamintabletter, xylitoltabletter och relatabs. Och glass försöker vi hålla till en i veckan, och slickepinne får hon endast på super-special-tillfällen. I övrigt gillar hon ärtsoppa, pripelsås, köttbullar, korv och frukter. Hon har börjat bygga meningar på finska och har självmant börjat lära sig några fraser engelska (mother goose club är nr 1 på vår youtube söklista). Fast alla ord med bokstäverna "gl" blir istället ord med "d". Hon sjunger mycket och gillar skarpt musik i alla former. Hon fixar nästan alla kläder själv och är ganska noga med hurdana hon vill ha. Åsikterna baserar sig inte på utseende, utan på bekvämlighet. Helst skulle hon ju vara näck dygnet runt.
Just nu är hon väldigt "mammig", hon vill leka bebis och vara i famnen och tigger efter tuttun såfort hon stöter på en motgång. Har på känn att det hänger ihop med trotset och att hon lämnat bort dagsvilan.
Tutt och blöja används ännu nattetid, orkar inte ta itu med någondera just nu. Båda har en DL i mitt huvud, så jag tar ingen stress.
Hon kläcker ur sig väldigt roliga juttun och har jäkla bra humor.
Men hon tycker fortfarande inte om att ens hälsa på främmande män.
Hon har alltid en favoritbok åt gången, och den är favorit i ungefär en vecka. Varje kväll.
Just nu är Ingrid nr 1, men jag tror vi håller på att övergå till toystory.
Hon känner igen M (sin egen bokstav), ritar gubbar (ibland ser man att det är en gubbe, ibland ser det ut som ett enda sudd med 17 ögonprickar), räknar till 15 på svenska och 10 på finska, har just lärt sig hela konceptet med kurragömma och avgudar alla former av trampoliner.
Älskar ungen så det värker i kroppen, finaste lilla korven!