Söndagsmiddag blev det iallafall!

En tom söndag! Fantastiskt! Började med sovmorgon, D släpade iväg med hela patrasket och huset var tomt och tyst. Bara jag och min kaffekopp sen när jag masade upp mig där åt 10-tiden. Nu är korven nerbäddad, köket väntar på litet räddning och sen väntar min vän vävstolen. Jag hade en ny matta på gångs, men konstaterade efter typ 20 cm att jag inte gillade den, så det blev omstart. Och den nya versionen tror jag kommer bli riktigt huippu!

Nu var det kryssat, och roligt var det! Allt går ju vääääldigt långsamt när man har en unge med, inte precis effektiv shopping. Men jag tror att vi alla ändå fick tag på det vi sökte! I övrigt gick allt bra, M dratta ner från sängen, men det hade jag räknat med. Hon gör ju det titt som tätt här hemma också så det är ingen biggie, men mamsen tyckte nog det var litet hemskt. :)
Och på kvällarna öste vi mommo och unge i säng och satt på pub med syster och preppla, drack irish coffee och fnissa åt människorna och musiken.
Förutom sverige har vi varit i blåbärsskogen, på stranden och väntat på åskan som ALDRIG KOMMER! ARRRRRG blir man!!

Vi var på playdate på morgonen, byggde sandkakor och preppla. M tyckte som vanligt det var himla kul, och var helt kaputt när vi kom hem. På eftermiddagen tvättade vi en matta (jag tvättade, M satt under mattställningen och lekte att det regnade, och skratta så hon kikna). Sen tvätta hon sin mössa i en träckpott innan vi gick in. Vi böt kläder och så for vi till jordgubbslandet för at plocka jordgubbar till kvällsgröten. Jag visade hur man skulle plocka och M tyckte det var väldigt behändigt med jordgubbar på kvist. Inga av dom hon plockade hamnade i korgen, dock. Och dit hamnade inte svampen hon plockade heller, tyvärr. Tror det gick typ 5 sekunder som jag inte såg på henne, och när jag kikade upp hade hon munnen full med svamp. Först suckade jag bara och grävde ut den eller det som fanns kvar, men efter en stund slog det mig att hon antagligen kommer att få ont i magen av alla bär, och då kommer jag att bli orolig över svampen, så vi bestämde oss för att ringa giftcentralen iallafall. Nå dom sa ju direkt att jag måste ösa kol i ungen så det blev bråttom till apoteket. Hem, mixa kol och jordgubbar och mumselimums. Det är ju en himla tur att M är en sån som litar på att det jag bjuder på är ganska gott, för hon smaka alltid hur konstigt det än ser ut. Jag skulle ju nog inte själv äta en kolsvart grynig röra som doftar trä sådär bara! Men allt sjönk, och sen tänkte jag att jag nu iallafall ska fara och kolla om jag skulle kunna pussla ihop svampresterna och hitta vad det är för svamp. Sagt och gjort, och det visade ju sig vara en gifthättling, en av de 4 giftigaste svamparna i Finland. Supernajs. Så jag ringde tillbaka till giftcentralen och frågade om kol fortfarande räcker och är tillräcklig behandling, och damen sade att jo, oftast räcker det med kolet, men vi bör hålla koll på henne i ett dygn och fara till sjukhus om hon får ont i magen eller diarre.

Resten av dagen förflöt normalt, hon gick och lade sig kl 20.30 som vanligt, men efter några timmar vakna hon med ont i magen. Vi försökte trösta en stund, men sen tänkte jag att lika bra att ringa och höra oss för, så jag ringde polin i Ekenäs. Hörde genast att han som svarade var stressad, så jag försökte vara snabb och tydlig. Förklarade vad grejen var, vad dom sagt på giftcentralen och slutade med att fråga hur mycket ont hon ska ha i magen för att vi ska åka dit?

- Jaa-a vet du, det är nog litet svårt att säga. Och sidu vi har ingen barnläkare här ikväll och det kan nog hända att ni får vänta hemskt länge. Och vi vet nog inte så mycket om sånt där med förgiftning av svampar.

- Ja men kanske jag borde ringa Lojo då?

- Ja du kan ju ringa dit... Men sidu det finns nog inte giftiga svampar ännu heller.

- Ööh, joo, det finns nog? Den här var nog en riktig svamp och enligt giftcentralen ganska giftig med?

- Ajjaaa... Ja men vi har nog ingen barnläkare här, och det är så svårt att säga med sådär små barn.

- Okej men kanske jag borde ringa till Lojo då.

- Jaa eller så kan du ju kanske ge litet värkmedicin?

- Ja tack, tack ska du ha.

Vid det här laget orkade jag inte längre prata med herremannen eftersom det ju tydligen inte finns giftiga svampar och värkmedicin hjälper, så jag tackade, la på och ringde Lojo. Där svarade också en dude, som sa att jag tyvärr måste gå via hvc:s ensiapu eller Ekenäs. Nu gav jag upp, för jag hade ju i första hand bara tänkt kolla med dem Hur ont hon ska ha för att vi ska åka in, så vi bestämde att avvakta och avgöra själva. Och det blev bättre, efter någon timme fick hon tag i sömnen igen och sen gick resten av natten ganska bra.

Men jag börjar fundera; är det jag, min personlighet som ställer till det när jag har att göra med folk? Är jag otrevlig, nedlåtande eller jobbig? För jag tycker jag stöter på så underliga typer och situationer alltid när det har att göra med sjukvården, kela eller andra "instanser"?

Eftersom jag är en sån som vill ta reda på saker själv, brukar jag ju alltid göra det före jag far nånstans, men jag är alltid noga med att spela litet dum, så ingen ska känna att jag kommer och försöker göra deras jobb, eller veta bättre.

Men är det nåt hos mig som får folk att se rött och tappa nerverna? Eller är det jag som reagerar överdrivet på folks brist på folkvett? Är det kanske jag som är perfektionist angående hur man bemöter människor? Eller VAD är grejen? Det kan ju inte vara så att det bara råkar finnas så mycket konstiga människor överallt?

Och jag FÖRSÖKER vara förstående. Jo, inser ju att det säkert är bråttom på en poliklinik så gott som jämnt nu sommartid i en sommarstad. Och jag inser att det säkert ringer en hel del människor och frågar en hel del konstiga frågor. Och säkert är det mycket spussen som skall plåstras om, agressiva fyllon som ska hanteras och hysteriska mammor som ska tas om hand. Men det är väl vardag på ett sånt där ställe? Dom är väl vana med det? Och man får väl kanske litet räkna med det när man söker jobbet?

Jag menar inte att alla måste ge sitt allt varje dag och varje dag vara på topp, men tycker det var så extremt nått dö toppen, liksom? Som att jag säger till en kund som vill köpa ett punkkipanta att sidu nej, det finns nog inte punkkin ännu. Ge litet axilur åt hunden bara. Det är så jobbigt med sådär små hundar. Eller en som frågar vad man ska göra när hunden inte tål en viss mat; kanske jag skulle svara att nejnej, alla hundar tål nog allt. Jag har så bråttom nu, hinner inte fundera på din hund. Men kanske du kan ge litet vatten åt den?

Alla vet ju givetvis inte allt om förgiftningar, det är ju självklart. Men dom har ju hjälpmedel att ta till, människor att fråga eller remisser dom kan skriva om dom inte vet. Visst, det tar ju tid, men thats life. Alternativet skulle ju kunna vara death, i värsta fall? Eller månne det var jag som var en överhysterisk mamma, som "bara" hade en förgiftad unge? Kanske dom har tid sen om det är en grovröstad kille i sina bästa år som huggit sig i benet. Jaja, hur som haver, skulle inte ha vågat vifta bort en förgiftad ettåring om det hade varit jag som jobbat där, men kanske det är jag som är hysterisk. Har isåfall bara inte förstått det om mig själv ännu.

Hejsan hejsan. Nu är jag alltså vuxen då. Firar det med att beställa tid till frissan (man kan inte se ut som en spurgutant i håret när man är vuxen), beställa nya glasögon (om dom är kiva, tänkte satsa på sånadär litet tantiga grejer) och tvätta mattor. Fast tvätta mattor gick ju sen inte, eftersom himlen tvättar jorden för tillfället. Men jag SKA tvätta mattor den här veckan.

Festen gick bra, jag lagade alltför mycket mat (igen) men tror allt var riktigt ätbart. Och jag tror alla hade riktigt roligt, det hade jag iallafall. Och D. Ojojoj så D hade roligt. Hehe. Försökte bjussa på en GT på söndagmoronen när han vakna (läs kl 13.40) men då ville han inte ha sådana mer. Veri vierd!?

Som sagt ska jag klippa håret den här veckan, besöka Morre på hantverksförsäljningen i Fokus (hann aldrig virka kramisar till den, hoppas ingen saknar dem!), tvätta mattor, städa garderob och fixa upp vardagsrum och sovrum litet. Nästa vecka blir det kryssning med la chicas i dagarna tre, och sen är det bara litet på en vecka juli kvar. Ska också försöka få en trip till Ekenäs skärgård inklämd nånstans, och så kommer A över från svedala i slutet på månaden, så då blir det en hel del häng med dem. Karisnatten firas väl hos grannen på någon sorts barn-grill-fest (vi skall alltså inte grilla barnen, bara grilla MED dem) och hur den kvällen slutar är väl ännu litet oklar.

Imorgon blir det playdate igen, känns som länge sen sist så det ska bli väldans kul! På tal om ungar har jag just gjort M:s horoskop, och jag skratade så jag kiknade! En pryltokig unge, snål, envis och gillar att ställa till med bråk. Hahahaaaa! Fast också glad, social och händig, snabbtänkt och nyfiken samt bra med pengar (thank God! Fast det är väl alla snåljåpar?). Ska gärva ner horoskopet i en lådda nånstans och gräva fram det sen när hon är 20, så får vi se hur det blev! Gjorde även andra M:s igårkväll, och tydligen kommer dom att bli natt och dag, de båda M:en! :D

Dock var det litet trist att konstatera att en generationsplacering för dom här ungarna verkar vara att uranus och neptunus smyger runt kring fiskarna just nu, vilket ger tendenser till deppighet, bedrövelse och känsla av meningslöshet till och från. Fy vad trist, vill inte att våra ungar ska vara ledsna. Fast, hellre det än i eld, för fiskens influenser är iallafall oftast ganska svaga, diffusa och lätt övergående! Men det var himla kul att gräva fram böckerna, kartorna och passaren igen efter flera års paus!

Det har hänt nåt med mig, nåt konstigt. Jag har alltid varit sån som vill ha "allt i ordning" före ett kalas eller en fest (hemma hos oss, då) och kunnat hålla på och planera och ordna och fixa HUR mycket som helst före. Mängden hysteriskt fixas varierar, och det handlar alltid om totalt irrelevanta grejer, men det hysteriska fixandet har alltid infunnit sig. En gång behövde jag absolut ha kökslådorna städade innan ett kalas, och en gång var det alla mattor tvättade. Och grejen är ju den att mina kökslådor oftast är fast och nytvättade mattor står i skrubben och väntar på hösten under kalas, så det är som sagt litet irrelevant. Däremot har jag aldrig koll på det litet mer relevanta, som t.ex när ska jag fara och handla så jag har allt jag behöver till bakandet (har nån gång gjort storhandel i abc inför ett kalas som var på en helg), eller t.ex informera D om när kalaset ÄR.

Nåh, nu har det inte infunnit sig. Inget, nada! Och då ser jag ju jättemycket fram emot festen! Förstår inte alls? Jag har typ just och jämt bestämt mig för vad vi ska bjuda på, räknat hur många vi blir (35 pers, jeeeii!!! :D) och tänkt på att partytältet måste grävas fram. Och herrigud så SKÖNT! Jag är liksom lugn och sansad bara, och det är jättekiva! Fast den hysteriska delen av mig är ju nog litet orolig över hur det ska gå sen, helt oplanerat.

Tror att det hänger ihop med mitt behov i största allmänhet av att ha saker och ting planerade, ordning och reda och alltid business before pleasure, ALLTID. De dåliga godisarna före de godaste i en påse, de tråkiga sysslorna hemma för de roliga, de tunga stenarna före de lätta ute på gården och länk med pojkarna före lek med pojkarna.

Jag är nog allt annat än impulsiv och nyckfull, men är det kanske påväg att ändras? För jag har jäkligt skitiga kökslådor oh en hel hög mattor fyllda med hundhår och babykiss!

Här en ganska kiva samling rumpor:

Alltså jag SKULLE nog blogga igår och i förrgår och helatiden, men jag hinner inte. För jag skopar muld, kärrar sepel, vaktar barn, promenerar hundar, designar utegrill och planerar fest. Och väver mattor och städar hus och lagar mat och tvättar kläder. Och rensar ogräs och sår gräs och smättar flugor. Och läser alfons och fucking djungelboken och kliar myggbett och längtar efter choklad och plockar skogsbessar från Å.

Men jag är himmeles gad ändå fast jag knappt hinner andas, för det HÄNDER äntligen på den här gården! Och i dom knutarna där jag väntat på att det ska hända nåt i evigheternas evighet!

Mellan varven hann jag ta vår gamla mommo med på besök till syster igår och hälsa på Rambo, den nyaste babyn i släkten. En sju veckor gammal hundvalp är nåt så galet jäkla sött att man får jättejätteont i magen. Och doften av hundvalp borde absolut säljas på burk! Tusan vad söt han är!!! Och T är en så himla duktig storebror, han är lugn och sansad och ordentlig och jättebussig!

Min 30-års fest är på snabbt intågande, och jag tror det kommer bli riktigt roligt! Det blir släkten på dagen och närmare 40 pers på kvällen, så alla utom 2 är påväg! Paaartyparty!

Den eviga diskussionen hemma hos oss: Skulle skolskjutningar, perhesurmat osv minska om alla lagliga vapen skulle måsta hållas inlåsta i föreningslokaler då ägaren inte jagar/prickskjuter eller vad dom nu gör mesd sina bössor? D anser att det bara skulle göra det enklare för vapentjuvar att komma åt stora mängder vapen på en gång, varpå olagliga vapen skulle bli billigare och enklare att få tag på, medan jag inte håller med.

Jag tror det är en ganska hög tröskel för en 15-16-åring att söka sig ut på gatan, hitta någon shady typ att handla med, klämma fram pengen som begärs (har ingen aning om vad olagliga vapen kostar, men knappast räcker en tjugolapp?), få tag på skott till den och sen först vara redo för sin massaker. Jag tror det är himla mycket enklare för den olyckliga ungen att knysa fafas bössa som finns under sängen, eller pappas gevär som hänger i vapenskåpet. Brevid skotten. Bakom låset där nyckeln sitter i, eller ligger på en hylla i köket. Har läst en artikel där den intervjuade var en man som idag är kring 30 år. Han var anonym i artikeln, och berättade att han var en hårsmån ifrån att vara en skolskjutare när han var yngre. Han hade aggressions-störningar, kunde inte hantera sin ilska. Och han hade hela massakern uttänkt i sitt huvud, men kom inte till skott med den för han hade inget vapen. Han "klarade" sig tack vare att hans flickvän fick honom att tala med en kurator och en psykolog, och fortfarande idag anser han själv att han inte kan hantera sin ilska och vågar inte sluta gå hos psykologen. Så ett knäpp i huvudet är det ju frågan om.

Däremot kan jag inte förmå mig tro att en familjefar skulle PLANERA att mörda sina barn. I min värld MÅSTE det vara frågan om ett plötsligt sjukt infall, och då skulle kanske bristen på vapen nära tillgängligt vara en tillfällig räddning? Kan inte föreställa mig att en familjefar skulle söka reda på olaglig vapenhandlare, köpa vapen och amunition och sen fara hem och mörda sina barn, utan att i nåt skede hinna tänka efter och söka hjälp eller bara ta bort sig själv eller nåt?

Jag har en inbillning om att olagliga vapen mest används av dom småkriminella, typ knarklangare, motorcykelgäng och vanliga rånare. Och ärligt sagt har ju nog inte vi vanliga dödliga så himla mycket med dem att göra. Oftast skjuter dom ju främst på varann och det får dom så himla gärna göra för min del. Det är ju nog väldans sällan folk dör i vårt land pga att de gått emellan nåt kriminellt skjutas och träffas i misstag. Så kanske dom tvärtom skulle avverka varann snabbare om dom hade mera vapen att skjuta med?

Och fortfarande kan jag inte för mitt liv förstå varför det är så viktigt att ha bössan hemma under sängen? INGEN vanlig vettig person har sinnesnärvaro att söka fram den om nån bryter sig in på natten. Däremot kan hiskeligt många instabila, barn och galningar få tag på den därifrån.

Bort med alla vapen, säger jag!! Vapen bara till jakt, bara ett per gubbe och bara till uthyrning när det är jakt! Förutom i händer på poliser och vettiga jägare gör vapen INGET gott!!!