Alltså, om min lycka. Jag har faktiskt aldrig i hela mitt liv varit så lycklig som nu. Och det är litet skrämmande, för jag går hela tiden och väntar på att någon ska komma och säga hej, ursäkta, det har blivit nåt fel här nu. Inte ska du ha allt det här, sorry men vi tar tillbaka det här nu.

Så jag försöker nu hela tiden vara litet Mona Lisa (hon var väl himla snäll, eller var det moder Teresa? Kanske det var hon ja.), så att jag ska få hålla min lycka. Jag är så eco jag bara kan helatiden, jag är snäll mot alla fjantar och idioter jag möter, jag försöker tänka bara snälla tankar och jag har t.o.m betalat in 20 € åt invaliidiliitto, som skicka hem ett tigg-brev. Om jag sku få, sku jag donera blod och märg och what-not, och skulle jag ha tid skulle jag plocka litet skräp i dikeskanterna. Jag låter andra gå före i kön i butiken, jag försöker vara perfekt fru och mor, jag leker tråkiga bollekar med hundarna och svär inte när det kommer reklam i tv:n. Jag är t.o.m snäll mot min kropp; smörjar fötterna och går på massage. Så vem det än är som överöst mig med lycka, hör du det? Ser du nu hur genomdes snäll jag är? Då måste jag ju fortsätta få ha det bra? Yes?

Jag hade litet samma feelis när jag just hade träffat D. Jag visste inte riktigt hur jag skulle gottgöra att jag hade fått en så bra karl och gick länge och funderade hur det hade gått till; hur jag hade blivit en halva i ett så lyckligt förhållande. Sen kom kampen med att skaffa M, och jag tänkte att jaaajaa, just det, här har vi förklaringen till att jag har fått vara så lycklig så länge, nu betalar vi för det. Och under åren som gick när vi "skaffade" M, hann jag sörja att vi aldrig kommer att få barn, och vänja mig vid tanke på att vi aldrig blir en "riktig familj". Jag hade liksom made my peace med hela tanken, och accepterat det och kommit fram till att det går att leva sitt liv så också och det går att vara glad ändå. Och sen fick vi M. Och 9 månader har aldrig gått så fort och så långsamt, och de senaste 5 månaderna likaså. Och jag förstår inte vad jag har gjort för gott här i livet för att få ha henne. Hon är en så fantastisk liten typ och hon passar så fruktansvärt bra in här hos oss! Och nu känner jag igen den där alltför stora lyckan. Nu är ju liksom allt perfekt! Så nu går jag omkring och bävar för nästa payback. Eller är vi kvitt nu?

Det här med bloggar är ett ganska roligt fenomen. Jag vet människor som läser bloggar för att hålla sig uppdaterade med vänner, vet folk som läser bloggar dom blir inspirerade av. Det finns också dom som läser bloggar skrivna av sådana dom är avundsjuka på, och så finns det dom som läser bloggar som dom irriterar sig på. Jag läser bekantas bloggar, och sådana som inspirerar mig, och det är oftast ganska lyckliga människors bloggar. Jag gillar att läsa om lyckliga människor, jag blir glad av det. Men med jämna mellanrum får dom stackrarna arga kommentarer av läsare som irriterar sig på att dom ÄR så lyckliga. Hur kan man bli arg på nåt sånt? På att en annan människa är lycklig? Men det kanske har att göra med svartsjuka, vilket jag inte heller riktigt förstår mig på. Varför spendera tid med att gräma dig över att någon annan har ett hus/en familj/ett arbete som man själv skulle vilja ha, och sen bli ARG på den för det? Klart att jag också emellan tänker åååh, sån där soffa skulle jag också vilja ha, eller ååå vad kiva jobb hon har. Men jag ser det mera som att kan hon, kan väl jag! Om det nu inte är presidentens blogg man sitter och är avundsjuk framför, så är det ju bara ett tecken på att den soffan eller det jobbet kan du skaffa dig om du riktigt vill, för bloggaren ifråga kunde ju.

Och det här med att bli arg för att någon skriver om hur lycklig den är fattar jag inte heller. För alla förstår väl att ingen är lycklig konstant, bara för att människan var det just idag?

Orsaken till att jag börja tänka på det här var at jag ville skriva ett inlägg om hur lycklig jag är över mitt liv, lyckligare än jag någonsin varit tidigare, men sen ångra jag mig för att inte reta upp någon. Nu vet jag ju dom flesta som läser mig blogg och tror inte att nån läser för mycket annat än att hålla sig uppdaterade, men jag vet att det finns dom som läser för att irritera sig på mig (fniss) och tyvärr fanns det någonstans i mitt bakhuvud att ett inlägg om min lycka skulle mana fram ilskna kommentarer. Dumt! Nåja, ska oberoende ta upp det här med lyckan av att vara jag (hehehe!) men nu måste jag bara få ur mig det här först!