Alltså det här med mumin. Sånt sjukt jävla pack dom också. Muminpappan är ju en patetisk medelålders gubbe som inte gör annat än gnäller och klagar. Han tycker konstant synd om sig själv, och inbillar sig att han är konstnärlig fast han inte har ett endaste kreativt ben i kroppen. Muminmamma har gett upp för länge sen. Hon bara oroar sig för dårskapet till familj hon har, tar hand om frukten av muminpappas "snedsteg" ( My och Sniff) som han antagligen känner att han hade litet rätt att ta för det är ju så himla synd om honom.
Snorkfröken är väldigt enkel, blondi in i själen. Hon är fasligt förälskad i Mumin och är antagligen en analfabet.
Mumin är det ingen vits att vara kär i, för han älskar ju Snusmumriken. Men då Snusmumriken inte är inne på samma spår blir det ju en litet hopplös kärlekshistoria. Snusmumriken skulle nog helst hitta sig en kvinna, men vem vill nu ha en uteliggare? Så han håller Mumin som sin plan B, till Snorkfrökens förträt. Sniff har ärvt Muminpappans feg-gener och är även han en ynkligrygg av rang. Men han låtsas inte vara mer än det heller, till skillnad från Muminpappan. My är summa summarum den enda vettiga, och kommer förhoppningsvis att sticka till Usa som au-pair bara hon växer till sig litet.
Och dom här ser jag på, varje dag. Oh mine...