Vi var på playdate på morgonen, byggde sandkakor och preppla. M tyckte som vanligt det var himla kul, och var helt kaputt när vi kom hem. På eftermiddagen tvättade vi en matta (jag tvättade, M satt under mattställningen och lekte att det regnade, och skratta så hon kikna). Sen tvätta hon sin mössa i en träckpott innan vi gick in. Vi böt kläder och så for vi till jordgubbslandet för at plocka jordgubbar till kvällsgröten. Jag visade hur man skulle plocka och M tyckte det var väldigt behändigt med jordgubbar på kvist. Inga av dom hon plockade hamnade i korgen, dock. Och dit hamnade inte svampen hon plockade heller, tyvärr. Tror det gick typ 5 sekunder som jag inte såg på henne, och när jag kikade upp hade hon munnen full med svamp. Först suckade jag bara och grävde ut den eller det som fanns kvar, men efter en stund slog det mig att hon antagligen kommer att få ont i magen av alla bär, och då kommer jag att bli orolig över svampen, så vi bestämde oss för att ringa giftcentralen iallafall. Nå dom sa ju direkt att jag måste ösa kol i ungen så det blev bråttom till apoteket. Hem, mixa kol och jordgubbar och mumselimums. Det är ju en himla tur att M är en sån som litar på att det jag bjuder på är ganska gott, för hon smaka alltid hur konstigt det än ser ut. Jag skulle ju nog inte själv äta en kolsvart grynig röra som doftar trä sådär bara! Men allt sjönk, och sen tänkte jag att jag nu iallafall ska fara och kolla om jag skulle kunna pussla ihop svampresterna och hitta vad det är för svamp. Sagt och gjort, och det visade ju sig vara en gifthättling, en av de 4 giftigaste svamparna i Finland. Supernajs. Så jag ringde tillbaka till giftcentralen och frågade om kol fortfarande räcker och är tillräcklig behandling, och damen sade att jo, oftast räcker det med kolet, men vi bör hålla koll på henne i ett dygn och fara till sjukhus om hon får ont i magen eller diarre.

Resten av dagen förflöt normalt, hon gick och lade sig kl 20.30 som vanligt, men efter några timmar vakna hon med ont i magen. Vi försökte trösta en stund, men sen tänkte jag att lika bra att ringa och höra oss för, så jag ringde polin i Ekenäs. Hörde genast att han som svarade var stressad, så jag försökte vara snabb och tydlig. Förklarade vad grejen var, vad dom sagt på giftcentralen och slutade med att fråga hur mycket ont hon ska ha i magen för att vi ska åka dit?

- Jaa-a vet du, det är nog litet svårt att säga. Och sidu vi har ingen barnläkare här ikväll och det kan nog hända att ni får vänta hemskt länge. Och vi vet nog inte så mycket om sånt där med förgiftning av svampar.

- Ja men kanske jag borde ringa Lojo då?

- Ja du kan ju ringa dit... Men sidu det finns nog inte giftiga svampar ännu heller.

- Ööh, joo, det finns nog? Den här var nog en riktig svamp och enligt giftcentralen ganska giftig med?

- Ajjaaa... Ja men vi har nog ingen barnläkare här, och det är så svårt att säga med sådär små barn.

- Okej men kanske jag borde ringa till Lojo då.

- Jaa eller så kan du ju kanske ge litet värkmedicin?

- Ja tack, tack ska du ha.

Vid det här laget orkade jag inte längre prata med herremannen eftersom det ju tydligen inte finns giftiga svampar och värkmedicin hjälper, så jag tackade, la på och ringde Lojo. Där svarade också en dude, som sa att jag tyvärr måste gå via hvc:s ensiapu eller Ekenäs. Nu gav jag upp, för jag hade ju i första hand bara tänkt kolla med dem Hur ont hon ska ha för att vi ska åka in, så vi bestämde att avvakta och avgöra själva. Och det blev bättre, efter någon timme fick hon tag i sömnen igen och sen gick resten av natten ganska bra.

Men jag börjar fundera; är det jag, min personlighet som ställer till det när jag har att göra med folk? Är jag otrevlig, nedlåtande eller jobbig? För jag tycker jag stöter på så underliga typer och situationer alltid när det har att göra med sjukvården, kela eller andra "instanser"?

Eftersom jag är en sån som vill ta reda på saker själv, brukar jag ju alltid göra det före jag far nånstans, men jag är alltid noga med att spela litet dum, så ingen ska känna att jag kommer och försöker göra deras jobb, eller veta bättre.

Men är det nåt hos mig som får folk att se rött och tappa nerverna? Eller är det jag som reagerar överdrivet på folks brist på folkvett? Är det kanske jag som är perfektionist angående hur man bemöter människor? Eller VAD är grejen? Det kan ju inte vara så att det bara råkar finnas så mycket konstiga människor överallt?

Och jag FÖRSÖKER vara förstående. Jo, inser ju att det säkert är bråttom på en poliklinik så gott som jämnt nu sommartid i en sommarstad. Och jag inser att det säkert ringer en hel del människor och frågar en hel del konstiga frågor. Och säkert är det mycket spussen som skall plåstras om, agressiva fyllon som ska hanteras och hysteriska mammor som ska tas om hand. Men det är väl vardag på ett sånt där ställe? Dom är väl vana med det? Och man får väl kanske litet räkna med det när man söker jobbet?

Jag menar inte att alla måste ge sitt allt varje dag och varje dag vara på topp, men tycker det var så extremt nått dö toppen, liksom? Som att jag säger till en kund som vill köpa ett punkkipanta att sidu nej, det finns nog inte punkkin ännu. Ge litet axilur åt hunden bara. Det är så jobbigt med sådär små hundar. Eller en som frågar vad man ska göra när hunden inte tål en viss mat; kanske jag skulle svara att nejnej, alla hundar tål nog allt. Jag har så bråttom nu, hinner inte fundera på din hund. Men kanske du kan ge litet vatten åt den?

Alla vet ju givetvis inte allt om förgiftningar, det är ju självklart. Men dom har ju hjälpmedel att ta till, människor att fråga eller remisser dom kan skriva om dom inte vet. Visst, det tar ju tid, men thats life. Alternativet skulle ju kunna vara death, i värsta fall? Eller månne det var jag som var en överhysterisk mamma, som "bara" hade en förgiftad unge? Kanske dom har tid sen om det är en grovröstad kille i sina bästa år som huggit sig i benet. Jaja, hur som haver, skulle inte ha vågat vifta bort en förgiftad ettåring om det hade varit jag som jobbat där, men kanske det är jag som är hysterisk. Har isåfall bara inte förstått det om mig själv ännu.